Idag publicerades finalen av SVT:s dokumentär om Sveriges mäktigaste på sociala medier, Joakim Lundell. Därmed har vi också nått en kulmen, en mediernas sista strid: Här skapades vägskälet mellan journalistiska och relationella medier, där lojalitet, identifikation och närhet väger tyngre än verifiering och ansvar.
För spelar det någon roll vad som är sant, om du står nära den som granskas?
Det finns två stora problem med SVT:s Dokument inifrån. Det första är formatet. Serien är publicerad i tre delar, ett släpp i veckan. Det är en gammal mediedramaturgi, som går helt på tvärs med internets. Det är som att avbryta dig själv i en mening, stycka upp den i tre delar – och säga att det är först när du lyssnat klart som du kommer att förstå allt. Efter tredje delen blir det också lättare att förstå vad SVT vill säga, men det är för sent. Efter första delen skapades en enorm debatt, med rekordmånga anmälningar till granskningsnämnden: Hur kunde SVT ifrågasätta ett barns trauma? Vad publiken inte visste var att SVT i tredje delen kunde visa att Joakim Lundell själv säger att han inte känt till sitt eget barndomstrauma, eftersom det kom till honom först när han var 31. Det är hans egna ord, i SVT.
Vilket leder oss också in på det andra och största problemet: Det här var ett dåligt val av konflikt för att illustrera ny mediemakt.
Det är tydligt att SVT:s övergripande ambition är att dokumentera hur nya makthavare växer fram, under vilka problematiska former det har skett. En Joakim Lundell – med diagnoser, bråkig bakgrund, fosterhem och trasighet – håller taktpinnen för vilka som ska blomstra och dö i ett stort hörn av internet. För de som hänger i detta internethörn är han en mini-gud. Jag har bevakat och mött flera av personerna under flera år, och flera uttrycker bestörtning över att inte journalistiska medier granskar Lundell, Anjo och den makt och inflytande de har.
Men det finns skäl. Allra mest att den konflikt som gjort makten tydlig har handlat om en vårdnadstvist. SVT Nyheter Öst har tidigare försökt granska konflikten, men anonymiserade i princip samtliga. Resultatet blev…otydligt. Frågan är viktig, men eftersom själva konflikten är så extremt komplicerad och utdragen är den enkel att avfärda av huvudpersonerna: Det finns alltid mer att förstå, alltid fler ursäkter till varför någon har agerat som de gör.
Lundell var förberedd inför SVT:s sista del. Han preppade i dagar för att förekomma SVT:s tillgång till privata chattar, med egna skärmdumpar för att så misstro och tvivel om att SVT skulle vinkla fel. Vilket det finns fog att påstå, för hur ska man heltäckande kunna redovisa ett familjedrama som utspelat sig över flera år?
Detta blir därför SVT:s största misstag: De använde Sveriges största familjekonflikt för att förklara en enskild persons enorma mediemakt. Eftersom det är en så infekterad och privat familjekonflikt kan nu samtliga inblandade hänvisa till att de bara agerat i affekt, ångrat sig, gjort bättre och att SVT bara valt ut de värsta delarna.
Har SVT belägg för att Lundell styrt en av Youtubes största “dramakanaler”? Ja, men kanalen drivs av en vän, som skriver privat i en privat situation. Har SVT belägg för att Lundell hittat på om sin barndom? Ja, men det var ett privat trauma. Har SVT belägg för att han kan styra vilka som når framgång? Ja, men det är för att alla är intresserade av hans privata liv.
Det absolut svåraste är att dessa nya medieaktörer aldrig har hävdat att de är medier i någon journalistisk mening. De är personer, ofta trasiga och helt nya för vad räckvidd innebär. Några har journalistiska ambitioner, men är yrvakna för vad publicistik innebär. Andra är bara kändisar, som nyligen börjat förstå vad det kan betyda att hänga ut personer för tusentals eller hundratusentals personer. Ingen av de har hanterats som makthavare av journalistiken, för de är allra mest privatpersoner som över åren råkat gå från tio vänner till en miljon följare som behandlas som vänner: En publik som blir som en förlängd del av en familj.
Denna nya mediemakt försökte SVT nu skildra. Men med fel konflikt och fel format blir makten i praktiken nästan omöjlig att hålla ansvarig. I en offentlighet byggd på relationer snarare än ansvar, spelar sanningen bara roll för den som redan står utanför relationen.
Den här artikeln är kostnadsfri tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistiken ska vara tillgänglig.
Du kan också bidra, från 25 kr i månaden, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.










Journalist. Vinnare av