Jag har varit på nördläger i helgen. Jag skrev lite om det här. Roligt också att läsa förra årets reflektion. Den tar upp mkt av det jag tänkte att jag kunde skriva i den här bloggen. Likheten mellan SSWC och ideellt (ofta kristna) konferenser/läger. Samma känsla av okomplicerad kärlek. Vi får se. Tillsvidare får ni läsa här.
- Andreas Ekström twittrade roligast från SSWC. Gubbigt grinigt, liksom. Älskar det. Som den här tweeten: ”Den kraglösa skjortan är den svenska kristenhetens mest självklara modedetalj. Pastorn som just höll seminarium inget undantag.”
- För vår familj är det här stort. Min mormor, som blivit för gammal för att riktigt klara sig själv, och blivit rejält dåligt behandlad av Borås kommun. Hennes barn har fått kämpa rejält för henne för att de inte bara ska kicka ut henne från vårdhem och dumpa henne i hennes lägenhet. Men nu, äntligen, har mormor fått en lägenhet. En egen, bara 50m från serviceboende.
En stor lättnad.
Och annan grej – min mor har längtat efter bloggandet! Crazytimes.
- Fantastiskt! För övrigt så verkar röstningen inte ha fungerat ett tag på Youtubeklipp.se. Ska fixa det, men först och främst byta webbhotell. Är det någon som vill ta sig an?
Almedalen är över sedan länge, men jag har lovat att återkomma med något mer matnyttigt om vad som händer under veckan än den paniska bloggposten om #killenmedhåret.
Här kommer därför en sammanfattning av min Almedalsvecka. Som bild och bildtext:
Första kvällen i Visby. Alla utom Niklas och David (längst till vänster) har just anlänt med färjan till Visby och fått tydliga order om att ta gruppbild. Fredrik Reinfeldts livvakt rekryteras som fotograf. Helt oduglig. Vi tar om bilden trettiosju gånger. David hela tiden noga med att han ska stå längst bak, med kroppsliga sköldar som ska dölja att han har en fläck på tröjan.
Själv tycker jag att jag lyckades se ut som en späd, kvinnlig variant av Marcus Birro (håret!).
Pressrummet. Vår arbetsplats för hela veckan. Kvavt och fullkomligt oduglig internetuppkopplig. Vi män pratade ihop oss på morgonen om att ha likadana skjortor och halsband på oss. ”Male bonding”, skrockade vi.
Under veckan hade Expressen tre studioprogram som direktsändes på Expressen.se. ”Raka svar med Niklas”. Fantastiskt lärorikt, ganska stressande, stundtals påfrestande, men allra mest berikande. Att sända live på webb är otacksamt eftersom tittarna sällan är tablåstyrda och därför inte hänger med från början. För att stävja det började jag köra ett ”uppsnack” en kvart innan sändning. Helt enkelt hålla igång någon slags innehåll och påa, påminna och locka in webbtvpublik till det förberedda programmet som snart skulle börja.
Själva studioprogrammet var manusstyrt men med gott om utrymme för flera typer av läsarinteraktion. Direkt under webbtvspelaren på Expressen.se fanns ett stort chattfönster där läsare kunde tycka till om programmet och ställa frågor direkt, precis som de kunde göra på twittertaggen #rakasvar. Under programmet försökte vi ha kontakt, men framförallt ge utrymme för läsarnas tyckanden, påpekanden eller frågor. Vi hade en idé om att kunna förändra både manus, tempo och innehåll om vi fick bra läsarkommentarer. Mer om det i en annan post.
Första programmet var Sven-Otto Littorin huvudgäst och förklarade att han älskade sitt jobb och ville fortsätta även efter valet. Ett drygt dygn senare avgick han under spektakulära former.
Jerry lyckades fånga mig när jag, till synes, nyss hade överdoserat valium. Och sådana smickrande bilder delar jag gärna med mig av. Fotot togs på Hästgatan 12, som var Expressen och Almegas studio under veckan.
Almega och Expressen gjorde förresten vissa delar av Almedalen i samarbete. Vilket innebar att jag även var med under ytterligare tre webbtv-sända paneldebatter i egenskap av publikredaktör. Via en hashtag samlade jag upp publik- och tittarfrågor och så programledde Thabo. Kommer ni ihåg honom? Från Svart eller vitt? Visst var han programledare där?
Pekade ut oss på bilden. Jag till vänster, Thabo till höger och Littorins kala fläck på hjässan i mitten.
Även om det är arbete nästan hela dygnet är många moment trevliga. Som mingel. Överallt. Rosé och mingel. Och människor som det hälsas på, fotas med och skrattas med. Här på bild roliga Annika Beijbom.
Så mycket mingel och så mycket gratis rosé, mat och prylar att Expressen gjorde en ”hur mycket gratis kan man få på en dag”. Jag vet. Jag gjorde det redan med Dagen för nåt år sedan, men det var inte min idé. Inte ens min idé att jag skulle göra det. Även om jag älskade det. Trist nog fick artikeln bara plats i Stockholmsupplagan av Expressen. Och givetvis på bloggen. En kul dag!
Under fredagen deltog jag själv som paneldeltagare i en debatt om Sociala medier. Alexander Bard som moderator. Varje fråga inleddes med ett fem minuters anförande – av honom. Det var roligt.
Jag lärde mig också något. Att alltid komma förberedd med något att säga. Som jag kan lyfta in oavsett vad frågan handlar om. En slags agenda, en punchline, en smartsak. Det är knappast första gången jag står i panel, men det rådet både värdesätter jag och tar med mig till nästa gång. Paneldebattens höjdpunkt blev nu istället min och Bads ordväxling om webbtv:
Jag fick klä skott för traditionella medier, med andra ord ondskan. Jag har inga problem med det, det behövs lite polemik (även om jag knappast är en god försvarare av gamla strukturer), men det blev direkt fånigt när Expressens tv-sändningar anklagades för att inte vara ”riktiga” eftersom vi var brydde oss om att micsladdarna låg gömd i kavajen.
Men hey, mitt eget fel. Nästa gång ska jag ha med mig en agenda! Här kan du fö se paneldebatten: http://bambuser.com/node/939371
Efter debatten gjorde Sociala medieakuten ett inslag där jag sammanfattar veckan. Jag är helt säker på att jag säger lika delar fantastiska som förvirrade saker.
Hela söndagseftermiddagen och kvällen tillbringades på Kallis med goda vänner, massor av debriefing och tomma, utkörda blickar över ett fantastiskt Östersjön.
– Benny Hinns twitterkonto startades i samband med hans Sverigebesök och har marknadsförts hårt på hans egen sajt. Och trots att han bara twittrat åtta gånger, endast följer sina tre barn har han favoriserat en svensk tweet. Vad den handlar om? Att ”cirkusen är som bortblåst” och att Benny nu har ”Jesusfokus”. Tweeten är skriven på svenska vilket innebär att benny hinns gäng har översatt den och sedan valt att favorisera den. Märkligt. Men också intressant: Det innebär att man noga har läst varje reaktion som kommit efter Sverigebesöket. Även den, många gånger väldigt hårda, kritiken som framfördes på Twitter.
Här är för övrigt en skärmdump ifall de väljer att ta bort favoriseringen: http://skitch.com/emanuelkarlsten/dtnrp/twitter-benny-hinn-s-favorites
– Kommer ni ihåg den där bebisen som talade som en predikant? Bloggade om det den här tiden förra året, men hittar det inte nu. Hursomhelst. Nu har det fått undertexter vilket gör det ännu…obehagligare.
Jag gick över Västerbron i fredags. Det blåste kraftigt. Två dagar senare satt jag på S:t Eriks ögonsjukhus. Ögonläkaren sa, helt kallt: ”Du har en metallflisa i ögat.”
Det låter betydligt värre än vad det är. Det känns ungefär som att ha fått nåt skit i ögat, ni vet sådant som man blinkar ut lite lätt. Och det trodde jag att jag kunde göra. Jag köpte ögonskölj, salva och allt möjligt för att hjälpa stenen ut. Lät det vara, sov på saken och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Det sved och tårades.
Så när jag väl tagit mig till ögonläkare, vårdköat i fyra timmar och fått reda på att jag har en metallflisa i ögat var det inte helt förvånande. Även om det lät makabert. ”Den har trängt in en liten flisa i hornhinnan, men det är ingen fara. Det är rätt vanligt. Vi fixar det på ett kick.”
En halvminut senare kommer läkaren tillbaka med ett knivliknande stålsak. ”Den här tar vi bort främmande föremål med.”
Och så fick jag bedövningsdroppar, pressa min haka och huvud mot en maskinliknande sak och ”titta stort” medan läkaren skrapade på min hornhinna för att få bort metallflisan.
”Sådär, då ska vi bara ta bort rosten också”. Så hämtar han ett nytt instrument, borstar(?) bort rosten och sen är det klart.
Exakt så fritt från dram upplevdes det. Först när jag kommer hem, bedövningen släppte och jag står i badrummet och skriker inser jag att det kan bli lite tuffare.
Sedan i måndags är jag tillbaka på jobbet. Om man skruvar ner datorskärmens ljus på det allra svagaste går det bra att jobba. Men det blir jobbigt när någon kommer och vill snacka, eller fråga något. Det är något med ögonförflyttningen, kanske att pupillen vidgas och minskar, som gör att det börjar tåras och skriker åt hela huvudet att ”titta bort!!”.
Ögat påverkar mer än man förstår. Som djupseendet. Jag stöter i saker och halvsnubblar på trottoarkanten. Ögonen är oskiljaktiga tvillingar. När ena ögat vill stängas, vill andra det också. Det innebär till exempel att jag kan sova helt oresonligt mycket. Jämt. Ögat blir grusigt och hjärnan – antar jag – är inställd på att det betyder att jag är trött. Och så sover jag.
Det är fascinerande. Jag antar att jag lär mig något på det här.
Men nu vill jag mest kunna titta ok med båda ögonen. Ett dygn kvar för att läka, har läkaren sagt. Jag litar på det.
- Är det inte väldigt, väldigt märkligt att den här artikeln är så anonym? Ingen artikelförfattare (det brukar oftast appliceras när det är en rewrite av noll författarvärde), hemliga uppgiftslämnare och till synes bara förstahandskällor.
Jag vet att det är ett känsligt ämne, men så känsligt? Allvarligt, det ger ju signal om skräckvälde.
Arbetar som sociala medier-redaktör, Expressen.
Driver en blogg särskild dedikerad till det:
http://blogg.expressen.se/tabloism
Den här bloggen handlar om allt annat.
emanuelkarlsten@gmail.com
